Liziziz - i en värld av ord

Det är en ganska vanlig dag. Jag sitter och tittar på ett youtube-klipp från Magnus Betnérs show Livets ord. Rolig är han. Och en hel del poänger har han. När sedan klippet behöver ladda rullar jag ner och läser lite kommentarer – och fylls av häpnad, men mest av allt sorg. I kommentarsfältet finner jag nämligen tre typer av människor som jag verkligen tycker synd om.

Den första typen är den detaljmaniska typen. Typen som skall anmärka på varje litet felsteg, varje litet faktafel, varje liten tabbe. Den här typen verkar ha ett grunläggande problem – den har inte förstått vad den tittar på. Magnus Betnér är en komiker. Hans jobb är att roa. Så länge folk skrattar gör han sitt jobb. Han är varken statsvetare, lärare eller politiker och ska och bör därför heller inte bedömas som en.

Jag menar nu inte att det är okej att sprida felaktigheter omkring sig, det är det inte och är det någon som är noggrann med detaljer så är det väl jag som kan extrakolla mina källor i tre – fyra gånger innan jag skickar iväg något. Alla människor påverkar någon, offentliga människor påverkar en hel massa och det är mer än viktigt att vara medveten om sin egen genomslagskraft. Gränsen mellan humor och politik kan dessutom vara mer än fin. Många komiker använder sin humor som ett verktyg att få ut sina åsikter och vem som helst som har sett en politisk debatt vet vad jag talar om när jag säger att politik ibland kan vara riktigt skrattretande. Dessutom, om humor och politik inte hade någonting med varandra att göra, skulle det då fungera att göra ett humorprogram vid namn ”Parlamentet” och sedan köra detta i flera år? Men, en komiker ska inte undervisa och är inte anställd för att vara korrekt, utan för att vara rolig. Därför spelar det mindre väsentlig roll om Betnér, eller någon annan komiker, pratar om 312 isbjörnar eller 315 isbjörnar. När det gäller Juholt däremot gäller det att ha alla isbjörnar hemma, så att säga.

Den andra typen är den jag kanske känner allra mest sorg för, nämligen den tidsslösande typen. Typen som först lägger 5, 10 eller 15 minuter av sitt liv på att se ett klipp som denne tycker är uruselt och sedan lägger ytterligare tid på att formulera och skriva en kommentar om hur jävla dåligt det var. Har man inte vettigare saker att göra med sin tid så är det i mina ögon illa.

Vem är då jag att säga vad folk ska göra med sin tid? Ingen. Men med tanke på hur mycket det finns i världen som behöver uträttas och hur lite andra folk blir glada av det denna typen folk uträttar tycker jag man borde göra om – göra rätt.

Den tredje typen i kommentarsfältet är den typ av människor som kan reta gallfeber på mig, minst sagt - nämligen den lättstötta typen. Offret. Typen som tar åt sig av allt, som drar allt till sin spets och som troligtvis inte har dragit på mungiporna, än mindre skrattat, de senaste 15 åren.

Det går att ta illa upp av, i princip, allt. Bara man verkligen anstränger sig. Men man behöver inte. Jean-Paul Sartre lär ha sagt att vi alltid är fria att välja hur vi vill reagera och vad vi vill göra. Många har efter honom upprepat samma sak och jag gör det nu; Du har alltid ett val. Du kan välja att ta illa upp när den där bittra stockholmaren skämtar om din farmors sjukdom. Men du kan också välja att skratta, och på så sätt förlänga ditt liv med några år. Ett gott skratt förlänger livet.

Jag menar inte på något sätt att rasism, nazism eller andra hemskheter är okej, eller att dessa ska skrattas bort. Men jag anser att man ska kunna skämta om allt. Humor är ett fantastiskt verktyg. Med hjälp av humor kan man nå ut till de som annars aldrig lyssnar, beröra ämnen som annars aldrig nämns och avväpna det som annars fritt får härja. Och precis som att jag aldrig skulle drömma om att be en snickare utföra sitt arbete utan en hammare vill jag inte heller behöva be komiker att skrota sitt viktigaste verktyg – omgivningen.