Smakar det gott?



För tre dagar sedan damp MOTDRAG ner i brevlådan hos mig. 23 läsvärda sidor från UNF. Här fick jag läsa något som gör mig så glad.

"Alkoholkonsumtionen är historiskt låg bland skolelever, [...]"

Jag vill bara krama om er allihopa, allihopa ni som vågar stå emot trycket. Allihopa ni som vågar stå upp för era kroppar, för andras kroppar och för en industri som är galen. Jag vill bara krama om er allihopa.

I Sverige beräknas det finnas cirka en miljon människor som har en lite för komplicerad relation till alkoholen. Låt oss låtsas att varje människa som ingår i denna miljon människor har två nära anhöriga. En mamma, en son, en sambo exempelvis. Låt oss även låtsas att varje människa som ingår i denna miljon har en vän. Det är inte särskilt högt räknat. Det blir tre människor på varje människa som ingår i denna miljon vilket tillsammans blir fyra miljoner människor. Fyra miljoner är nästan halva Sveriges befolkning. Det betyder att alkoholen gör vardagen mer besvärlig, mer betygande och i vissa fall riktigt överjävlig för nästan halva Sveriges befolkning. Jag förstår inte. Jag förstår inte hur någon människa kan tycka det är värt det. Men ska jag behöva avstå alkohol för att någon annan inte kan kontrollera spriten? Det är ett argument jag har hört för många gånger och jag skulle vilja fråga: Ska någon annan behöva ha ett helvete bara för att du prompt vill ha möjligheten att hälla i dig gift? Jag förstår inte. Om vi levde i ett superliberalt samhälle, då skulle alkohol vara helt okej. Men då borde även andra droger vara helt okej. Likaså mord, våldtäckt och rån. Alla ska väl få göra som de vill? Men nu lever vi i ett samhälle där vi har lagar för att skyddas. Skydda oss själva och skydda andra. Ja, förutom när det gäller alkohol då – det är ju inte så farligt… Man brukar säga att man ska ”Take one for the team”. Det kanske vore bättre om vi ”Refused one for the team”.

Snart är det helg och jag vill inte komma med några pekpinnar. Jag kan inte bestämma över dig. Men jag önskar att du tänker efter. För varje centiliter alkohol du betalar för, sätter du bollen i rullning. En boll som inte bara slår en strike rakt ner i plånboken på alkoholföretagen, utan en boll som riskerar slå sönder tillvaron för fyra miljoner människor. Och då har vi bara räknat med den svenska alkoholen.





Källa:
http://www.can.se/sv/Drogfakta/Fragor-och-Svar/Alkohol/#

Bu, hu, hu



Ibland önskar jag nästan att det var 18-årsgräns på hästar. Det är inte schysst att med små, söta och fluffiga ponnyer lura in oskyldiga barn i en bransch där den som snackar mest skit om andra, tycker mest synd om sig själv och jobbar mest svart vinner.

Igår, den 16 januari 2012 skrev ridsporten historia. Rolf-Göran Bengtsson vinner Jerringpriset. Jag är extra glad att just vår egen Roffe vann detta, då han är en ryttare jag verkligen ser upp till. Missförstå mig rätt, ingen på den nivån är direkt dålig, men de finns de som är mer eller mindre bra hästmänniskor, helt klart.

Så, jag går och lägger mig med ett leende på läpparna och vaknar upp lite drygt åtta timmar senare och möts av en ström missnöjda hästmänniskor. ”Ingen vet vem Roffe är, det är förfärligt.”, ”Klart att det är en man som vinner, när ska en kvinnlig ryttare få vinna?” ”Detta kommer ändå inte hjälpa, ingen bryr sig om ridsporten.” Detta är bara en liten del av det jag läst och hört idag, och då har det inte ens hunnit gå 24 timmar sedan priset delades ut. Jag blir så trött. Detta gnäll är inte undantaget som bekräftar regeln, detta är regeln. Finns det något att klaga på så ska det klagas. Är det inte Ridsportförbundet så är det kompisen som gör helt fel med sin häst. Är det inte det så är domaren helt dum i huvudet och är det inte det så är det den dåliga sadelns fel. Den där sadeln som du själv köpte.

Jag säger inte att hästsporten är perfekt, fläckfri och att det inte finns anledning att kritisera, det vore att ljuga. Men det är skillnad på att kritisera eller klaga (allra helst anonym på ett forum). Som jag ser finns det två sorters fel;
- Sådant som inte går att påverka. Ex. underlaget på tävlingen, vilken häst din vän har eller att domaren är dum i huvudet.
- Sådant som går att påverka. Ex. vilken sadel du har, hur du rider eller hur mycket ridsporten syns i media.

Jag skulle önska lite mindre snack och mycket mer verkstad. Sitt inte bara där på din höga häst utan gör något. Sluta tyck synd om dig själv och sporten och förändra. För några år sedan (?) var det några gymnasieelever som använde sitt projektarbete till att ta fram kalla fakta - hur lite ridsporten faktiskt syns i media. Dessa fakta användes sedan för att konfrontera några av makthavarna i media, som fick svälja sin stolthet rejält. Det är vad jag kallar engagemang. Vi får heller inte glömma att det går framåt, ridsporten syns allt mer i media. Tullstorp byggdes inte på en dag.

Jag känner mig också motvilligt tvungen, bara för tydlighetens skull, att skriva; självklart finns det undantag och självklart händer det att jag klagar, jag med. Men om du blir lite irriterad av att läsa detta, då är du nog inte ett undantag.



Nu skulle jag vilja njuta av det faktum att min stora idol sedan barnsben har vunnit Jerringpriset. Den som funderar på att avbryta mitt njutande med mer gnäll bör tänka igen.


The Fine Line

Det är en ganska vanlig dag. Jag sitter och tittar på ett youtube-klipp från Magnus Betnérs show Livets ord. Rolig är han. Och en hel del poänger har han. När sedan klippet behöver ladda rullar jag ner och läser lite kommentarer – och fylls av häpnad, men mest av allt sorg. I kommentarsfältet finner jag nämligen tre typer av människor som jag verkligen tycker synd om.





Den första typen är
den detaljmaniska typen. Typen som skall anmärka på varje litet felsteg, varje litet faktafel, varje liten tabbe. Den här typen verkar ha ett grunläggande problem – den har inte förstått vad den tittar på. Magnus Betnér är en komiker. Hans jobb är att roa. Så länge folk skrattar gör han sitt jobb. Han är varken statsvetare, lärare eller politiker och ska och bör därför heller inte bedömas som en.


Jag menar nu inte att det är okej att sprida felaktigheter omkring sig, det är det inte och är det någon som är noggrann med detaljer så är det väl jag som kan extrakolla mina källor i tre – fyra gånger innan jag skickar iväg något. Alla människor påverkar någon, offentliga människor påverkar en hel massa och det är mer än viktigt att vara medveten om sin egen genomslagskraft. Gränsen mellan humor och politik kan dessutom vara mer än fin. Många komiker använder sin humor som ett verktyg att få ut sina åsikter och vem som helst som har sett en politisk debatt vet vad jag talar om när jag säger att politik ibland kan vara riktigt skrattretande. Dessutom, om humor och politik inte hade någonting med varandra att göra, skulle det då fungera att göra ett humorprogram vid namn ”Parlamentet” och sedan köra detta i flera år? Men, en komiker ska inte undervisa och är inte anställd för att vara korrekt, utan för att vara rolig. Därför spelar det mindre väsentlig roll om Betnér, eller någon annan komiker, pratar om 312 isbjörnar eller 315 isbjörnar. När det gäller Juholt däremot gäller det att ha alla isbjörnar hemma, så att säga.

 




Den andra typen är den jag kanske känner allra mest sorg för, nämligen den
tidsslösande typen. Typen som först lägger 5, 10 eller 15 minuter av sitt liv på att se ett klipp som denne tycker är uruselt och sedan lägger ytterligare tid på att formulera och skriva en kommentar om hur jävla dåligt det var. Har man inte vettigare saker att göra med sin tid så är det i mina ögon illa.

Vem är då jag att säga vad folk ska göra med sin tid? Ingen. Men med tanke på hur mycket det finns i världen som behöver uträttas och hur lite andra folk blir glada av det denna typen folk uträttar tycker jag man borde göra om – göra rätt.

 

 




Den tredje typen i kommentarsfältet är den typ av människor som kan reta gallfeber på mig, minst sagt - nämligen
den lättstötta typen. Offret. Typen som tar åt sig av allt, som drar allt till sin spets och som troligtvis inte har dragit på mungiporna, än mindre skrattat, de senaste 15 åren.

 

Det går att ta illa upp av, i princip, allt. Bara man verkligen anstränger sig. Men man behöver inte. Jean-Paul Sartre lär ha sagt att vi alltid är fria att välja hur vi vill reagera och vad vi vill göra. Många har efter honom upprepat samma sak och jag gör det nu; Du har alltid ett val. Du kan välja att ta illa upp när den där bittra stockholmaren skämtar om din farmors sjukdom. Men du kan också välja att skratta, och på så sätt förlänga ditt liv med några år. Ett gott skratt förlänger livet.

 

Jag menar inte på något sätt att rasism, nazism eller andra hemskheter är okej, eller att dessa ska skrattas bort. Men jag anser att man ska kunna skämta om allt. Humor är ett fantastiskt verktyg. Med hjälp av humor kan man nå ut till de som annars aldrig lyssnar, beröra ämnen som annars aldrig nämns och avväpna det som annars fritt får härja. Och precis som att jag aldrig skulle drömma om att be en snickare utföra sitt arbete utan en hammare vill jag inte heller behöva be komiker att skrota sitt viktigaste verktyg – omgivningen.


Morgonterror

 

07.20 väcks jag av Michael Jacksons Earth Song. Allt verkar vara som vanligt. Någon älg har visst stoppat upp grafiken på en väg, men vad kan man förvänta sig i nyhetsväg, eller språkväg, när det gäller Barometern OT? När jag sätter mig med min skål flingor gör jag morgonens stora misstag. Framför mig ligger Romanklubbens katalog (de vill kalla den medlemstidning, men eftersom det hela endast går ut på att sälja halvtaskiga böcker kallar vi den katalog). Jag inser nu att detta är ett misstag och jag borde ha låtit de biliga, blanka sidorna legat kvar på köksbordet för att ruttna. Detta är samma 'tidning' som kallar Danielle Steel för mästarförfattare. Jag bläddrar runt lite planlöst tills jag ser det. Längst ner i högra hörnet på vänster sida pågår en litterär våldtäkt.

 

 

Som recensent av denna bok kanske jag inte är helt och hållet lämplig eftersom jag

A) inte har läst boken
B) undrar varför i hela fridens namn vi fortfarande ens HAR en kungafamlj
men ändå. Elisabeth Tarras-Wahlberg har alltså tyckt att det låter som en bra idé att skriva en bok om hertig av Västergötlands första år i kungafamiljen (och en massa annat onödigt trams om samma familj). Stackars sate. Jag undrar om han hade den blekaste aning om vad det skulle betyda att byta boxer-reklamerna mot ett liv i den svenska kungafamiljen. . . 

Jag vet egentligen inte vad jag ska säga mer än att jag är rädd. Och det som skrämmer mig kanske mest är att boken inte bara heter Det kungliga året utan Det kungliga året 2011 vilket gör mig panikslagen inför tanken att detta kan komma att upprepas.


Ni kan alltså få 72 sidor tortyr för endast etthundratjugonio riksdaler lagom till jul! Är ni intresserade, prata med Romanklubben – jag är tyvärr upptagen med att tappa hoppet för Sverige.

RSS 2.0