Liziziz - i en värld av ord

---

---

---

Här ser ni det allra första utkastet för kapitlet "Minnestekniker" - det absolut första, stapplande steget mot en bok!

Cha cha bloggen!

Känner att jag är skyldig er en uppdatering, veckan har varit full och bloggmotivationen har intre riktigt funnits.

Måndag var det teater där vi skrattade lite väl mycket.

Tisdag innebar möte med min projekthandledare och tenta i musik som resulterade i VG.

Onsdag och torsdag blev pluggdagar.

Fredag d v s idag vilket även är Förintelsens minnesdag har bland annat bestått av en intervju med Au Pair-förmedlingen, på engelska, som jag inte bara överlevde utan dessutom lyckades ganska bra med.

Nu är det helg, en helg som kommer bestå av att vila upp mig och plugga ikapp inför nästa vecka då det är praktik på förskola.

I skrivande stund sitter jag och försöker få Spotify att sammarbeta med internet så att jag ska kunna plugga på musikhistorian. Det är inte lätt att studera på onlinegymnasium när internet är pianissimo, för att uttrycka mig i sann musikanda.

Om mindre än en vecka är det dags att tenta musiken. En kurs som jag själv valt men jag är redan ganska nervös. Tentan består av en skriftlig del, som är ganska lugn för min del - jag har verktygen för att kunna plugga till ett MVG, en del med mysiklyssning, som är lite värre eftersom jag just nu inte kan lyssna på någonting. Den tredje, sista och mest nervösa delen är uppspel. För min del på piano och gitarr. Om jag inte ändrar mig i sista, eller näst sista, sekund så blir låtarna jag spelar:
Hallelujah - piano
Socker (Kent) - piano
Utan dina andetag - (piano)
Knockin' och heavens door (Bob Dylan) - gitarr
Sång till friheten (Björn Afzelius) - gitarr
Jag är totalt livrädd. Rädd att jag ska bli så nervös att jag glömmer texten, acorden eller vad en låt är överhuvudtaget. Rädd för att bli så nervös att jag börjar spela snabbt och slarvigt. Detta helt i onödan, jag behöver inte detta betyget, egentligen. Skulle jag bara få G så gör det varken till eller från. Men ändå.



Med anledning av detta tänkte jag skriva lite om det som drabbar alla oss studenter - TENTAÅNGEST (eller provångest).

Hur känns tentaångest? Jag tror det finns ungefär lika många tentaångestar som studenter, kanske ännu fler. Det som är gemensamt är att ångesten förstör. Ångest är inte samma sak som att vara nervös. Nervositet är helt okej och helt normalt och kan till och med vara bra. Ångesten däremot är visserligen ganska normal den med - men har otäcka konsekvenser som black-outer, hjärtklappning, skakningar, svårighet att fokusera på uppgiften osv. Är det riktigt illa kan följderna t o om vara så allvarliga som regelrätta ångestattacker. Ja, det finns de som har det så jobbigt innan ett prov.

Vad beror då tentaångest på? Ja, utan att vara professor skulle jag vilja påstå att den bottnas i krav, från omvärlden eller från oss själva. Kanske även en rädsla för just tentaångest. I egenskap av Prestations-Liz skulle jag vilja påstå att jag har svart bälte i tentaångest. Men jag har nog även ett bälte i valfri halvgrådaskig färg i att övervinna tentaångesten.

Om ångesten i grund och botten beror på stora krav är det också här vi måste förändra. Och då måste vi jobba på vår självkänsla. Men det tar tid och är inte helt lätt att förklara, så det går jag inte in på här - det får ni i s f efterfråga. Istället tänker jag ge er några enkla(-isch) råd at ta till när ångesten kommer smygande.

1. Kom väl förberedd. Om du inte har pluggat men ändå vill ha MVG bör du vara orolig.
2. Glöm inte att andas. Det är lättare än man tror att glömma att andas, men hjärnan behöver syre för att kunna andas och att hålla andan betyder att du måste spänna kroppen. Andas iiiiin-uuuuut, iiiiin-uuuuut!
3. Det är inte farlig att vara nervös, rädd o s v. Detta är faktiskt ett råd jag fick av en dramalärare och det betyder helt enkelt att när du känner rädslan ex. komma smygande så accepterar du den och känner hur ingeting faktiskt händer. Rädslan i sig är inte farlig och när vi inser det kan vi också slappna av.
4. Tänk på annat. Att gå igenom Napoleons slag eller tyskaglosor precis innan provet börjar hjälper INTE. Tänk istället på något helt anat, lyssna på musik, läs en bok, ring en vän o s v.
5. Glöm inte att det löser sig. Det gör det alltid. Även om du skulle få IG så löser det sig. Det är så livet är utformat. Det löser sig alltid och det finns alltid mer än en väg till drömjobbet, drömskolan eller drömstaden. Det löser sig.

 

 

 

Tenta Lugnt!

Sitter vid en av bibliotekets långsamma datorer. Åkte in för att göra klart ett uppdrag i Information & Layout. Eftersom kursen är gjord för PC så har min dator outsmartat den. Men väl här visar det sig att dessa datorer har Word från stenåldern. Så jag kan alltså inte göra mina uppgifter här heller. Nu väntar jag på svar från min lärare som jag tycker kan säga; hoppa över det du inte behöver göra men antagligen kommer säga då får du antingen åka till skolan och fixa detta eller hoppa av kursen. 

Strax blir det att bege sig hemåt (nödvändig dag -_-), hämta (köpa) hundmat på vägen hem och sedan göra en liten hund glad innan jag tar itu med mitt lilla projektarbete. På tisdag är det projektmöte och sedan sätter det igång på riktigt allvar!! 

Ha en bra dag everybody! 

Ibland önskar jag nästan att det var 18-årsgräns på hästar. Det är inte schysst att med små, söta och fluffiga ponnyer lura in oskyldiga barn i en bransch där den som snackar mest skit om andra, tycker mest synd om sig själv och jobbar mest svart vinner.

Igår, den 16 januari 2012 skrev ridsporten historia. Rolf-Göran Bengtsson vinner Jerringpriset. Jag är extra glad att just vår egen Roffe vann detta, då han är en ryttare jag verkligen ser upp till. Missförstå mig rätt, ingen på den nivån är direkt dålig, men de finns de som är mer eller mindre bra hästmänniskor, helt klart.

Så, jag går och lägger mig med ett leende på läpparna och vaknar upp lite drygt åtta timmar senare och möts av en ström missnöjda hästmänniskor. ”Ingen vet vem Roffe är, det är förfärligt.”, ”Klart att det är en man som vinner, när ska en kvinnlig ryttare få vinna?” ”Detta kommer ändå inte hjälpa, ingen bryr sig om ridsporten.” Detta är bara en liten del av det jag läst och hört idag, och då har det inte ens hunnit gå 24 timmar sedan priset delades ut. Jag blir så trött. Detta gnäll är inte undantaget som bekräftar regeln, detta är regeln. Finns det något att klaga på så ska det klagas. Är det inte Ridsportförbundet så är det kompisen som gör helt fel med sin häst. Är det inte det så är domaren helt dum i huvudet och är det inte det så är det den dåliga sadelns fel. Den där sadeln som du själv köpte.

Jag säger inte att hästsporten är perfekt, fläckfri och att det inte finns anledning att kritisera, det vore att ljuga. Men det är skillnad på att kritisera eller klaga (allra helst anonym på ett forum). Som jag ser finns det två sorters fel;
- Sådant som inte går att påverka. Ex. underlaget på tävlingen, vilken häst din vän har eller att domaren är dum i huvudet.
- Sådant som går att påverka. Ex. vilken sadel du har, hur du rider eller hur mycket ridsporten syns i media.

Jag skulle önska lite mindre snack och mycket mer verkstad. Sitt inte bara där på din höga häst utan gör något. Sluta tyck synd om dig själv och sporten och förändra. För några år sedan (?) var det några gymnasieelever som använde sitt projektarbete till att ta fram kalla fakta - hur lite ridsporten faktiskt syns i media. Dessa fakta användes sedan för att konfrontera några av makthavarna i media, som fick svälja sin stolthet rejält. Det är vad jag kallar engagemang. Vi får heller inte glömma att det går framåt, ridsporten syns allt mer i media. Tullstorp byggdes inte på en dag.

Jag känner mig också motvilligt tvungen, bara för tydlighetens skull, att skriva; självklart finns det undantag och självklart händer det att jag klagar, jag med. Men om du blir lite irriterad av att läsa detta, då är du nog inte ett undantag.

Nu skulle jag vilja njuta av det faktum att min stora idol sedan barnsben har vunnit Jerringpriset. Den som funderar på att avbryta mitt njutande med mer gnäll bör tänka igen.

Igår var det lördag. Firande av Angelinas födelsedag, ungefär, nästan exakt en månad för sent. Singstar med förkyld hals. Min röst låter ju inte bättre idag om man säger så.

Idag är det söndag. Just nu lyssnar jag på P3 Dokumentär om folkmordet i Rwanda, för sådär 3e gången. Jag blir så arg, arg på mänskligheten och arg på att Hitler tycks vara den enda som folk känner till när det gäller etniska utrensningar, när han varken var först eller sist. Men så får man inte säga, Gud nåde den som påstår att Sverige är dåligt bildat.


En "kyrkogård" i Rwanda. Bild kapad från sverigesradio.se.


Snart blir det en promenad. Sedan ska det lagas lasagne. Ponnyakuten ikväll. Huset för mig själv. Mysigt ♥


U2 – Sunday Bloody Sunday

Nej, det blir det inte, men väl lite bloggreklam.

Jag vill lyfta fram DETTA inlägget (eller egentligen hela bloggen). Ett inlägg om en dold marknadsföring av en dold drog - en dold och drogad marknadsföring, skulle man kunna säga. Det finns ingen som detta inte angår, så offra 5 minuter av ditt liv och L Ä S.

Just nu sitter jag och skriver in kapitelidéer i datorn för fulla muggar.

Det blir upplägg 2, för er som vill veta.



Jag ska skriva en bok. Det är ganska häftigt ändå.

Det är en ganska vanlig dag. Jag sitter och tittar på ett youtube-klipp från Magnus Betnérs show Livets ord. Rolig är han. Och en hel del poänger har han. När sedan klippet behöver ladda rullar jag ner och läser lite kommentarer – och fylls av häpnad, men mest av allt sorg. I kommentarsfältet finner jag nämligen tre typer av människor som jag verkligen tycker synd om.

Den första typen är den detaljmaniska typen. Typen som skall anmärka på varje litet felsteg, varje litet faktafel, varje liten tabbe. Den här typen verkar ha ett grunläggande problem – den har inte förstått vad den tittar på. Magnus Betnér är en komiker. Hans jobb är att roa. Så länge folk skrattar gör han sitt jobb. Han är varken statsvetare, lärare eller politiker och ska och bör därför heller inte bedömas som en.

Jag menar nu inte att det är okej att sprida felaktigheter omkring sig, det är det inte och är det någon som är noggrann med detaljer så är det väl jag som kan extrakolla mina källor i tre – fyra gånger innan jag skickar iväg något. Alla människor påverkar någon, offentliga människor påverkar en hel massa och det är mer än viktigt att vara medveten om sin egen genomslagskraft. Gränsen mellan humor och politik kan dessutom vara mer än fin. Många komiker använder sin humor som ett verktyg att få ut sina åsikter och vem som helst som har sett en politisk debatt vet vad jag talar om när jag säger att politik ibland kan vara riktigt skrattretande. Dessutom, om humor och politik inte hade någonting med varandra att göra, skulle det då fungera att göra ett humorprogram vid namn ”Parlamentet” och sedan köra detta i flera år? Men, en komiker ska inte undervisa och är inte anställd för att vara korrekt, utan för att vara rolig. Därför spelar det mindre väsentlig roll om Betnér, eller någon annan komiker, pratar om 312 isbjörnar eller 315 isbjörnar. När det gäller Juholt däremot gäller det att ha alla isbjörnar hemma, så att säga.

 

Den andra typen är den jag kanske känner allra mest sorg för, nämligen den tidsslösande typen. Typen som först lägger 5, 10 eller 15 minuter av sitt liv på att se ett klipp som denne tycker är uruselt och sedan lägger ytterligare tid på att formulera och skriva en kommentar om hur jävla dåligt det var. Har man inte vettigare saker att göra med sin tid så är det i mina ögon illa.

Vem är då jag att säga vad folk ska göra med sin tid? Ingen. Men med tanke på hur mycket det finns i världen som behöver uträttas och hur lite andra folk blir glada av det denna typen folk uträttar tycker jag man borde göra om – göra rätt.

 

 

Den tredje typen i kommentarsfältet är den typ av människor som kan reta gallfeber på mig, minst sagt - nämligen den lättstötta typen. Offret. Typen som tar åt sig av allt, som drar allt till sin spets och som troligtvis inte har dragit på mungiporna, än mindre skrattat, de senaste 15 åren.

 

Det går att ta illa upp av, i princip, allt. Bara man verkligen anstränger sig. Men man behöver inte. Jean-Paul Sartre lär ha sagt att vi alltid är fria att välja hur vi vill reagera och vad vi vill göra. Många har efter honom upprepat samma sak och jag gör det nu; Du har alltid ett val. Du kan välja att ta illa upp när den där bittra stockholmaren skämtar om din farmors sjukdom. Men du kan också välja att skratta, och på så sätt förlänga ditt liv med några år. Ett gott skratt förlänger livet.

 

Jag menar inte på något sätt att rasism, nazism eller andra hemskheter är okej, eller att dessa ska skrattas bort. Men jag anser att man ska kunna skämta om allt. Humor är ett fantastiskt verktyg. Med hjälp av humor kan man nå ut till de som annars aldrig lyssnar, beröra ämnen som annars aldrig nämns och avväpna det som annars fritt får härja. Och precis som att jag aldrig skulle drömma om att be en snickare utföra sitt arbete utan en hammare vill jag inte heller behöva be komiker att skrota sitt viktigaste verktyg – omgivningen.

HÄR hittar ni tävlingen :)



linnolsson.se

Jag har nu varit förkyld i 4 dagar och jag är trött på det. Jag har haft nog med sjukdagar i mitt liv, så det så. Dessutom har jag inte tid att vara förkyld mer nu.

Men det är en sak som slår mig mellan glassen och halstabletterna - att vara sjuk är inte samma sak nu som det var när man var liten! Jag vet inte om det bara är jag som har tagit sjukdom till en ny dimension men det är inte sig likt. All njutning är liksom borta.

Kanske beror det på att sjuk när man var liten var = hemma från skolan framför gamla filmer - nu betyder det bara att jag inte kan göra en massa saker som jag måste göra någon annan dag.

Kanske beror det på att när man var liten var mamma hemma, nu får jag glatt hämta min egna glass och värma min egna soppa.

Eler kanske är det så att sjukdomar också åldras? De blir, liksom gamla hundar, lite segare, lite gråare och någonstans i det omedvetna går man hela tiden och undrar när de ska tuppa av.

Jag vet inte varför, men jag vet att varje gång jag känner att jag börjar bli sjuk kommer barndomsminnen av varm choklad, glass och Pippi Långstump springande men lagom till att jag är sängliggande har minnena sprungit förbi och kvar ligger jag i min obäddade säng, med min onda hals och tänker förskräckt på alla de många stegen jag behöver ta för att komma fram till dörren och släppa ut hunden som otåligt och hänsynslöst trampar på min mage.

---

Rubrik: Kent – Max 500

Kära forskare och kanske framför allt journalist till denna artikel. Såvida domedagen inte ligger i det förflutna kan jag tala om att denna dag närmar sig varje dag oberoende av hur ni flyttar era visare. Det är nämligen så tid fungerar.



källa = klickbar bild

Då är det vardag igen och back in business. Denna veckan är för min del lugn. Men sedan följer några vanliga veckor innan det blir riktigt hektiskt ett tag. 100% praktik + 100% studier - hur tänkte du där, Liz?

Jag tänkte i alla fall nu släppa "kursiverat-knappen" och berätta lite vad som händer, och kommer att hända, på bokfronten. Enjoy!




I skrivande stund är all fakta insamlad och sammanställd i mitt lilla anteckningsblock. Där finns även ca 38945 olika idéer och uppslag. Min uppgift den här veckan och nästa är att bestämma vilka idéer som får vara med och leka och vilka som får gå hem till mamma och gråta... Dessutom ska jag försöka komma överens med mig själv och mig om vilket format boken ska ha, hur långa kapitlen ska vara, hur många kaptilen ska vara och så vidare. Kakbit, kanske vissa tycker men det är väldigt få gånger något är enkelt när det innefattar beslut + Liz.

Just nu velar jag mellan tre upplägg.