Liziziz - i en värld av ord

Jag har nu varit förkyld i 4 dagar och jag är trött på det. Jag har haft nog med sjukdagar i mitt liv, så det så. Dessutom har jag inte tid att vara förkyld mer nu.

Men det är en sak som slår mig mellan glassen och halstabletterna - att vara sjuk är inte samma sak nu som det var när man var liten! Jag vet inte om det bara är jag som har tagit sjukdom till en ny dimension men det är inte sig likt. All njutning är liksom borta.

Kanske beror det på att sjuk när man var liten var = hemma från skolan framför gamla filmer - nu betyder det bara att jag inte kan göra en massa saker som jag måste göra någon annan dag.

Kanske beror det på att när man var liten var mamma hemma, nu får jag glatt hämta min egna glass och värma min egna soppa.

Eler kanske är det så att sjukdomar också åldras? De blir, liksom gamla hundar, lite segare, lite gråare och någonstans i det omedvetna går man hela tiden och undrar när de ska tuppa av.

Jag vet inte varför, men jag vet att varje gång jag känner att jag börjar bli sjuk kommer barndomsminnen av varm choklad, glass och Pippi Långstump springande men lagom till att jag är sängliggande har minnena sprungit förbi och kvar ligger jag i min obäddade säng, med min onda hals och tänker förskräckt på alla de många stegen jag behöver ta för att komma fram till dörren och släppa ut hunden som otåligt och hänsynslöst trampar på min mage.

---

Rubrik: Kent – Max 500