Liziziz - i en värld av ord

Ibland önskar jag nästan att det var 18-årsgräns på hästar. Det är inte schysst att med små, söta och fluffiga ponnyer lura in oskyldiga barn i en bransch där den som snackar mest skit om andra, tycker mest synd om sig själv och jobbar mest svart vinner.

Igår, den 16 januari 2012 skrev ridsporten historia. Rolf-Göran Bengtsson vinner Jerringpriset. Jag är extra glad att just vår egen Roffe vann detta, då han är en ryttare jag verkligen ser upp till. Missförstå mig rätt, ingen på den nivån är direkt dålig, men de finns de som är mer eller mindre bra hästmänniskor, helt klart.

Så, jag går och lägger mig med ett leende på läpparna och vaknar upp lite drygt åtta timmar senare och möts av en ström missnöjda hästmänniskor. ”Ingen vet vem Roffe är, det är förfärligt.”, ”Klart att det är en man som vinner, när ska en kvinnlig ryttare få vinna?” ”Detta kommer ändå inte hjälpa, ingen bryr sig om ridsporten.” Detta är bara en liten del av det jag läst och hört idag, och då har det inte ens hunnit gå 24 timmar sedan priset delades ut. Jag blir så trött. Detta gnäll är inte undantaget som bekräftar regeln, detta är regeln. Finns det något att klaga på så ska det klagas. Är det inte Ridsportförbundet så är det kompisen som gör helt fel med sin häst. Är det inte det så är domaren helt dum i huvudet och är det inte det så är det den dåliga sadelns fel. Den där sadeln som du själv köpte.

Jag säger inte att hästsporten är perfekt, fläckfri och att det inte finns anledning att kritisera, det vore att ljuga. Men det är skillnad på att kritisera eller klaga (allra helst anonym på ett forum). Som jag ser finns det två sorters fel;
- Sådant som inte går att påverka. Ex. underlaget på tävlingen, vilken häst din vän har eller att domaren är dum i huvudet.
- Sådant som går att påverka. Ex. vilken sadel du har, hur du rider eller hur mycket ridsporten syns i media.

Jag skulle önska lite mindre snack och mycket mer verkstad. Sitt inte bara där på din höga häst utan gör något. Sluta tyck synd om dig själv och sporten och förändra. För några år sedan (?) var det några gymnasieelever som använde sitt projektarbete till att ta fram kalla fakta - hur lite ridsporten faktiskt syns i media. Dessa fakta användes sedan för att konfrontera några av makthavarna i media, som fick svälja sin stolthet rejält. Det är vad jag kallar engagemang. Vi får heller inte glömma att det går framåt, ridsporten syns allt mer i media. Tullstorp byggdes inte på en dag.

Jag känner mig också motvilligt tvungen, bara för tydlighetens skull, att skriva; självklart finns det undantag och självklart händer det att jag klagar, jag med. Men om du blir lite irriterad av att läsa detta, då är du nog inte ett undantag.

Nu skulle jag vilja njuta av det faktum att min stora idol sedan barnsben har vunnit Jerringpriset. Den som funderar på att avbryta mitt njutande med mer gnäll bör tänka igen.